chr:b: bilfira dagen

onsdag, september 22, 2004

bilfira dagen

idag firas det, i alla fall här i finland, bilfria dagen.

denna dag uppmuntras den bilburna delen av befolkningen att lämna bilen hemma och åka med allmänna fortskaffningsmedel till jobb eller vart de nu än är på väg med sina bilar vanligtvis.

detta är alltså världens chans för bussar, spårvagnar, metron, alltså alla allmänna att slipa sin image och skaffa nya kunder.

"aber, mutta, but... " som min gamla historielärare brukade säga om klåpare.

gick imorse till min busshållplats vid runebergsgatan för att hoppa på buss #14 mot eira-hållet. tänkte saker och ting skulle gå lättare så. på mitt busskort har bäst-före-datumet gått ut, så jag lyfte en 20 e´s sedel från automaten innan jag ställde mig förhoppningsfull på hållplatsen.

bussen kom, stannade snyggt prexis vid mina fötter och jag klev på.

"yksi kertalippu, kiitos" sade jag, medveten om att jag lät som om jag aldrig tidigare skulle ha åkt buss, övervänlig med finländska mått. jag lade fram min 20-lapp på den lilla ytan för växelpengar.

herr chaufför stirrade på min sedel som om den bar de mest dödliga sjukdomarna i hela världen. jag insåg omedelbart att jag gjort något man inte gör; betalar med en sedel. må gudarna straffa mig och himmlen falla mig i nacken, tänkte jag medan chauffören först suckade högt och sedan knappade in min biljettkod i den lilla maskinen som skriver ut dem. han lade sedeln i sin vänstra hand, mellan de feta pek- och långfingret. höger hand gick ner utom synhåll för mig, tyckte mig se en glimt av en svart kass där nere. handen arbetade raskt i kassen och jag hörde mynt falla i hans högra näve.

han slängde biljetten och nio stycken 2-eurosmynt och ett 1-eurosmynt på växelpengsytan och sade:
"tossa, yheksäntoista euroo takas"

jag lånade chaufförens dystra min och svarade:
"ex sull oo yhtää setelii?"

han tittade på mig frågande som om han inte förstod ett ord jag sade, sen ner på mynten och svarade;
"no ku ihmiset maksaa yhen euron kolikoill, niin ei oo muuta".

stum av häpnad och ovillig att börja gräla om mynten tog jag mina småpengar. min absolut första reaktion, den första instinkten i min ryggrad hade prexis bett mig säga;
"no ku mä en kysynny millä ihmiset yleensä sulle maksaa, mä kysyin ex sull oo yhtää setelii"

alternativt:
"jos yleensä maksetaan sulle yhen euron kolikoill, niin mix toss on melkein vaa kahen euron kolikoit?"

tyst intog jag min plats. fördömande blickar av mina medpassagerare, jag är en troublemaker. medan jag åkte mina 4 hållplatser in till stan tänkte jag ut ännu ett alternativt slut på diskussionen jag hade med den service-mindade chauffören; jag skulle ha tackat och bett tillbaka min 20-lapp och stigit demonstrativt ut. vilket klart skulle ha haft rätt effekt, han verkade vara en sån "järjen riemuvoitto" så den einstein skulle nog ha fatta att han var, nå, en aning klumpig i hans sätt att möta kunden...

frågan som dock dyker upp i mitt huvud; varför, varför, varför, varför säger ingen till dessa chaufförer, helst då kanske från arbetsgivarhåll;
"var nu vänliga ens idag. bara idag. resten av året, då vi inte kanske har "vanliga" bilister i samma utsträckning som idag, kan ni vara ovänliga och hela köret som folk på stan pratar om. men idag, ge lite extra, ifall vi kanske skulle få en typ till att lämna sin bil hemma, en passagerare till. kanske till och med fler. ju fler passagerare desto säkrare är ditt jobb. så ge efter, bara idag. bara idag"

fotnot: ifjol hade helsingfors centrum ca 7 % mindre bilar på bilfria dagen, metron hade ca 9.000 mer passagerare än vanglit (+5 % jmfrt m/normal dag), desibelnivån på esplanaden var 7dB tystare än normalt [källa: autoton päivä, tulokset 2003]